Det var höst och löven höll på att falla ner. Det prasslade i löven men ingen av tjejerna märkte det. Båda var för upptagna för att höra något annat. Det var som om tredje världskriget hade startat. Igelkotten tittade fram ur löv-högen eftersom att allt omkring han bara lät.

Tjejerna skrek på varandra.

”Varför gjorde du det? Jag trodde du skulle föreställa min vän, min bästa vän till och med” skrek en brunhårig tjej.

”Vad skulle jag ha gjort då, vad?” försvarade sig en blond tjej.

”Exakt allt utom det!” Tårarna började komma och brunetten vände sig om för att gå därifrån.

Blondinen grep tag i hennes tröja och den gick sönder. Hon hade råkat riva av lite av armen. Den betydde antagligen mycket för brunetten för hon slog till blondinen.

Det började blöda. Mycket. Blondinen föll ner på marken, brunetten försvann därifrån och blondinen låg ensam kvar, blödande och avsvimmad. Igelkotten tassade fram till blondinen. Löven började falla ner på henne och vinden grep tag i hennes hår. Vad skulle igelkotten göra? Vad kunde han göra?

Inget!
Blondinen låg orörlig kvar på marken medan fler löv föll ner. Tillslut var hon täckt med så mycket löv att hon inte syntes. Solen gick ner och månen gick upp men då hade redan igelkotten gått.

Två dagar senare flög ett papper ur en tidning ner mitt framför ögonen på igelkotten. Om han hade kunnat läsa, vilket han inte kunde, hade han sett att det stod ”Blond flicka med blå ögon i 15-års åldern. Ca 1,65m borta. Har du sätt henne?

Ring! 0731-41 20 53”

Bredvid texten var det en bild. En bild på samma blonda flicka som igelkotten sätt för två dagar sedan ute i skogen, bråkande med en brunett, men eftersom han inte kunde läsa tassade han vidare som om inget hade hänt.

Jag stod där på klippan medan vinden tog tag i mitt hår. Jag brukade gå dit, jag gillade det. En sådan fridfull plast borde alla ha att gå till ibland.

Jag vände mig om och fick syn på min engelska lärare. Vad gjorde hon här och vilka förskräckliga byxor hon hade. De var riktigt fula och hade hon inte gått upp några kilon på ett tag?

Hon kollade hit, mot mig och jag vände mig snabbt om, men försent hon hade sett att jag hade sett henne och nu var hon på väg hit. Jag ville inte träffa henne så jag började gå åt andra hållet, men hon gick efter.

Jag började små springa, hon med. Efter mig. Jag sprang snabbare och snabbare men hon följde efter ändå.

Efter ett tag hörde jag ett skrik och stannade upp och vände mig om. Hon hade ramlat, snubblat på en trädrot som stuckit upp. Hon var kritvit i ansiktet. Jag kände att jag inte hade något val utan gick fram till henne och hjälpte henne upp.

Hon började gråta. Så himla ont kunde det väll ändå inte gjort?

-Jag är gravid, jag är gravid, nästan skrek hon. Ingen vet det, inte ens min pojkvän.

Jag blev med ens allvarlig och rädd. Tänk om barnet dött? Nej, det var bara ett litet fall.

Jag följde med henne hem, men vi sa inget under hela vägen. Inte ett ljud.

Nästa dag träffade jag henne, eller jag gick förbi henne och hon bad mig komma ett slag. Jag gick till henne och min kompis gick i väg så länge.

-Vi ses på lektionen, sa hon och gick. När jag kom fram till min engelska lärare trodde jag att hon skulle säga något men hon stod bara och stirrade på en tavla.

Den föreställde ett barn i famnen på sin pappa, varför den satt där, på en skola vet jag faktiskt inte.

-Jag förlorade den, barnet, sa hon men fortsatte att stirra in i tavlan. Du behöver inte säga detta till någon, vi glömmer det här och ingen kommer få reda på det.

Aldrig.
Jag tittade på henne för att säga att jag var ledsen men precis när jag öppnade munnen släppte hon blicken från tavlan och kollade på mig. Jag blev som stum och när jag äntligen kunde få fram något ringade klockan in.

-Gå till din lektion, du vill inte komma för sent, sa hon och vände om till det ena hållet medan jag gick åt det andra.

..

Kärlek är något fint

Kärlek kan göra ont

Lika mycket som det kan vara underbart

Och kännas hur bra som helst

Kärlek är när man kan göra allt för en person

Offra allt för den

Ge den kärlek

Kramar och kyssar

Visa att du bryr dig

Bryr dig lika mycket som han eller hon gör

Säg att du älskar honom eller henne

Några ord kan betyda mycket

Det beror bara på vem som säger det

Och när den säger det

”jag älskar dig”

tre ord som kan betyda allt för någon

så om du älskar något riktigt mycket.

Påminn henne eller honom

Det räcker för att någon ska känna sig bra inuti

Lägga sig fylld med glädje

Man kan aldrig säga det för många gånger

”jag älskar dig”

..

Ref: Alla har sagt att kärleken är hård

Men ingen har sagt att den är så hård

Jag går omkring och tänker da efter da

Tänker på honom, han som jag vill ha

Han är den ända, han är den rätta

Men jag är för feg för att berätta

1. Det börja med ett strul

Nåt roligt nåt kul

Vi träffades nån da

Vi fick vad vi ville ha

Men känslorna dom kom och ville inte lämna mig

Jag fattar inte varför men jag börja älská dig

Jag går omkring och tänker på dig

Jag kan inte sluta, nej, nej, nej, nej

Om du bara visste hur jag känner

Skullen vi bli mer än vänner

Sluta att titta utan att se

Jag vill inte mysa, jag vill ha mer.

Ref: Alla har sagt att kärleken är hård

Men ingen har sagt att den är så hård

Jag går omkring och tänker da efter da

Tänker på honom, han som jag vill ha

Han är den ända, han är den rätta

Men jag är för feg för att berätta

1. När jag ser på dig

När du ler mot mig

Det bankar i mitt hjärta

Dels av smärta

Det borde inte göra ont

Men i mitt hjärta är det tomt

Jag vill att du ska vara där

Men det är allt för mycket besvär

Vi kan vara da efter da

Men jag är ändå ingen du vill ha

Du ser på mig som din vän

Men när du säger det vill jag bara hem

Ref: Alla har sagt att kärleken är hård

Men ingen har sagt att den är så hård

Jag går omkring och tänker da efter da

Tänker på honom, han som jag vill ha

Han är den ända, han är den rätta

Men jag är för feg för att berätta

..

Varför gråta när man kan le?

Varför skratta när ingen ser…

..

Varför just du? Varför kunde det inte lika gärna varit jag?



Jag stod där vid bädden, de kunde lika gärna säga dödsbädden men de stod bara där och teg. De ville inte erkänna det. Jag blev så arg. Kunde de inte ens säga det till sig själva? Det var bara 1 % chans att hon skulle överleva. Jag förstod inte varför de ens försökte, hon skulle inte klara det och det var mitt fel. Hela tiden sprang sköterskor ut och in i rummet. Innan idag när doktorn gick förbi frågade jag om hon skulle klara sig, då tittade han på mig med orolig min och hans blåa ögon stirrade på mig genom de ovala glasögonen. Efter ett tag svarade han med darrig röst: ”Det finns en chans att hon kommer att klara det men vi får låta tiden gå och ser hur det blir.” Varför sa han inte bara Nej? Det var ju det han hade menat. Jag kunde ta det, men de trodde väl att jag var för liten. Jag kollade på klockan, den var tio i tio. Nu skulle de andra i klassen ha matte. Jag
hade fått vara hemma från skolan, eller hemma var jag ju inte. Jag hade stått och stirrat på Amandas livlösa kropp i mer än 48 timmar, jag hade nästan inte sovit alls, jag tro att jag slumrade till i tio minuter fast då kom Amandas föräldrar dit och väckte mig. Mina ögon var alldeles röda och jag hade stora påsar under dem. Jag ville sova men jag kunde inte. Tänk om hon skulle vakna upp. Jag ville vara det första hon såg, sen skulle jag säga förlåt i minst en minut. Jag ville att hon skulle veta att det absolut inte var meningen, att jag skulle vara mycket mer försiktigt
nu, men varför? Jag visste att hon inte skulle vakna upp så varför kunde jag inte bara gå och lägga mig? Det var som om något höll mig kvar. Som om jag var tvungen att vänta på att hon skulle försvinna. Tänk om jag inte var där när hon.. Jag fick en klump i halsen. Det var det minsta jag kunde göra för henne. Det var jag skyldig Amanda.

Då började det pipa och en massa sjuksköterskor och doktorn sprang in i rummet. Jag stod där och stirrade in på hennes livlösa kropp. Hon hade på sig sina favorit byxor. De ljusa korta shortsen som var gjorda av jeans. Hon hade såna där perfekta ben och gick nästan alltid runt och visade dem, nu skulle hon aldrig få göra det igen aldrig mer och allt var mitt fel. Tårarna började rinna ner för kinderna. Hade jag inte bett henne att komma, hade jag inte envisats om att jag skulle skjutsa henne, hade jag kollat innan jag körde över vägen så.. Så skulle hon inte ligga där nu. Jag såg bilden klart och tydligt framför mig. Jag hörde hennes skrik inne i huvudet. ”HANNA SE UPP! SE UPP FÖR BILEN HANNA!” Jag hann inte och föraren i bilen såg oss inte. Det gick så snabbt. Det gick kanske på 3
sekunder, men det kändes som minst en timme! Bilen, kraschen, skriket. Hon låg där alldeles stilla. Jag sprang fram till henne, ruskade på henne. ”Amanda!? Säg nåt Amanda, svara mig.” Men hon svarade inte. Hon bara låg där med sina gröna ögon uppspärrade, inte glada och vänliga som vanligt utan förskräckta och.. rädda. Vad hade jag gjort? Jag satte händerna för ögonen, tårarna började rinna ner för kinderna. Hon var och hade alltid varit min bästa kompis, vi hade känt varandra sen vi var små. Vi kunde prata med varandra om allt, vi gillade samma saker och skrattade tillsammans. Var någon ledsen tröstade den andra. Att jag bara visste att hon fanns där om jag behövde henne hade fått mig att känna mig trygg. Hon
hade alltid varit en tröst för mig, hon hade alltid fått mig att skratta. Men nu låg hon bara där. Blodet hade strömmat ner för hennes kinder. Hon var så oskyldig, hon hade inte gjort något, det var inte hon som inte hade kollat sig för innan hon cyklade över vägen. Så varför hände det henne och inte mig? Varför var det inte jag som låg där? Det borde jag göra efter vad jag hade gjort. Hennes bruna hår låg där i sina flätor men de var inte bruna längre, de var röda. Röda från blodet, blodet som bara rann och rann och rann. Jag minns när jag hörde sirenerna, ambulansen som kom närmare och närmare. Jag hade inte ens tagit fram min mobil och ringt 112. Det hade mannen som kört på oss gjort. Jag hade klarat mig med några skråmor, lite upprivet skinn och lite blod på en del ställen. Jag som hade kört, jag hade klarat mig fint medan Amanda som inte gjort något låg där medvetslös på marken. Det hade varit en solig och vacker dag, men just i det ögonblicket kändes det som om molnen på himlen, som helt plötsligt bara kommit fram blivit gråa, allt blev helt plötsligt grått och trist. Jag hörde ingenting, jag såg bara ambulansen komma fram, männen som sprang ut och hämtade henne, la henne på en bår och gick sedan in i ambulansen, den gråa ambulansen. Jag följde med in i ambulansen, in till sjukhuset. Jag såg på medan de la förband på henne, försökte få liv i hennes kropp. Amandas färgglada urringade linne var helt plötsligt svart vitt. Vi skulle åkt in till stan och köpa klänningar till balen. Vi hade fixat varsin dejt med de sexiga tvillingbröderna Alex och Mike, men nu visste jag inte
varför, varför skulle jag gå till balen? Det kändes så meningslöst. Allt kändes meningslöst utan Amanda. Det hade varit hennes idé att fråga dem, det var för att hon hade varit med som de hade sagt ja. Hade jag frågat hade de sagt nej, det visste jag. Amanda var en av de snyggaste tjejerna på skolan. Det flockades jämt killar runt henne, men hon brydde sig nästan aldrig. ”Killar kommer och går men du, du stannar år efter år” Men tack vare mig var det inte så. Jag hade inte följt med henne. Jag hade stannat här på jorden med hur mycket skuldkänslor som helst. Jag önskade att det var jag som låg där och hon som stod där.

Jag vaknade upp ur mina tankar. Jag tittade på skärmen bredvid henne. Linjen som hade gått upp och ner var nu bara ett rakt sträck. Ett rakt sträck, det sträcket var beviset. Beviset på att hon nu inte längre fanns med oss. Amandas föräldrar var inte där just nu. De var och jobbade. Vad skulle de säga? Skulle de hata mig för evigt för att jag dödat deras dotter? Hon skulle precis ha fyllt 16. Hon skulle ha fått börja övningsköra, som hon hade längtat så mycket efter. Nu skulle hon inte få det. Det var som om allt stannat till. Doktorn stod bara och stirrade på
skärmen sen sänkte han ner blicken. Alla sköterskor stannade upp. Det var inte lönt att göra något mer. Allihop gick ut från rummet. Doktorn som gick ut sist stannade och väntade. Han gick fram till mig. ”Jag förstår att det här måste vara svårt, men det finns inget vi kan göra nu. Vi visste från början att det nästan inte fanns någon chans alls för henne att överleva, men hennes föräldrar ville att vi i alla fall skulle försöka. Det gjorde vi men det gick inte. Du får gå in till henne om du vill.” Han tittade på mig alldeles sorgset. Han borde vara van vid att alla inte överlever. Han jobbar ju som doktor. Det borde vara jag som är ledsen, men i det ögonblicket kände jag inget. Tårarna hade slutat att rinna och jag kände inga känslor alls. Jag var inte glad, inte ledsen inget. Det var som att när hon dog tog hon med sig mina känslor. En stor bit av mig hade försvunnit med henne, det kunde ingen förneka och om de gjorde det så skulle de ljuga.

Jag gick in till henne, det var bara andra gången jag var där inne. Den mesta tiden hade jag stått utanför och kollat in genom fönstret eller suttit och väntat, väntat på att doktorn skulle komma ut och säga att hon började bli bättre, men han kom aldrig ut och sa det, jag visste att han inte skulle göra det men jag slutade aldrig att hoppas. Jag stod och tittade ner på henne. Nu blundade hon, inte som den dagen hon blivit påkörd, för tre dagar sen då hon hade legat där med uppspärrade ögon. Jag skulle alltid minnas de, då helt plötsligt blev jag arg. Jag blev så arg
på henne. Varför hade hon bara lämnat mig så här? Var det för att straffa mig? Straffa mig för det jag hade gjort? Jag vet inte vad jag hade gjort om Amandas föräldrar inte hade kommit in just då. Amandas mamma gick försiktigt fram till sängen Amanda låg på. Hon grät, jag tror att doktorn hade berättat för dem att hon var död. Bra! Då slapp jag göra det, det skulle jag ändå inte ha orkat med. Hennes pappa kom fram och la armen om mig. ”Hon var så.. hon skulle.. Det var inte ditt fel Hanna.” Var det de bästa han kunde säga? ”Det var inte ditt fel.” Jag blev bara så trött på allt och alla. Jag tittade upp på honom, vände mig om och sprang iväg.

2 veckor senare stod jag framför den stora runda spegeln i mitt rum. Det var en mulen och grå dag och det såg ut att bli regn. Än en dag var jag ledig från skolan. Jag rättade till min svarta ärmlösa topp. Jag tog på mig en svart kofta över. Sen tog jag på mig lite smink, så klart vattenfast maskara och öppnade garderoben. Jag hade inte riktigt bestäm mig vad jag ville ha, min svarta korta kjol eller de svarta jeansen. Jag tog ut båda. Kjolen eller byxorna? Kjolen? Byxorna? Tillslut bestämde jag mig för kjolen. Jag drog på mig ett par svarta trikåer och tog kjolen över. Den hade suttit perfekt när jag hade köpt den för 3 veckor sen när Amanda hade varit med, men nu var den för liten, men det var inte så konstigt. Jag hade nästan inte ätit något den senaste 2 veckorna och jag hade gått ner nästan 6kg. Idag skulle jag på begravning, Amandas begravning. ”Kommer du?” Mamma hade öppnat dörren till mitt rum. ”Det börjar snart.” Jag gick ut ur mitt rum och ställde mig i hallen. Jag tog på mig mina svarta långa högklackade skor. De skavde lite i hälen men jag ville inte ha mina limegröna gympadojor med gula skosnören på mig.

Jag sprang, jag visst inte vart eller varför. Jag ville bara bort. Begravningen hade bara varit för mycket. Jag klarade inte av att sitta där och kolla på vad jag hade gjort. Det var mitt fel att hon hade legat där, det var jag som hade dödat henne. Jag förtjänade inte att leva. Jag sprang förbi en lägenhet, då såg jag klockan, den var snart fem. Då skulle tåget från Malmö komma. Utan att ens tänka sprang jag mot bommarna. De var nere nu men det hindrade inte mig. Jag duckade och gick under den ena. Sen satte jag mig ner, jag bara satte mig ner på spåret och satt där. Jag brydde mig inte om att det skulle komma ett tåg. Det var det jag ville, att tåget skulle komma. Att det skulle köra över mig så att jag slapp leva med alla skuldkänslor som jag hade. Jag hade drömt mardrömmar varje natt efter den dagen Amanda hade dött, men det skulle jag skaffa ett slut på och det skulle ja göra nu. Det var ett beslut som skulle påverka alla, men jag brydde mig inte. Amanda hade dött på grund av mig och då förtjänade inte jag att leva. Alla skulle klara sig bättre om jag inte fanns. Jag såg tåget komma mot mig. Jag skulle äntligen få träffa Amanda igen. Jag saknade henne så, men det skulle jag inte behöva längre. Tåget var en bit borta från mig när jag hörde en röst i mitt huvud. ”Tror du verkligen att jag dog för att straffa dig?” Jag vet inte hur eller var den kom ifrån men jag var absolut säker på att det var Amandas röst. Hennes röst gick inte att ta miste på. Den var mjuk och varm. Jag hade inte hört den på 2 veckor men jag kände ändå igen den. Då ville jag bara ännu mer dö, dö så att jag kunde träffa henne igen, prata med henne igen och skratta med henne. ”Tror du verkligen att jag inte ville leva. Jag har alltid velat leva så länge det går och längre om du hade varit med mig. Du får absolut inte ta det här så allvarligt som du gör. Låt mig inte ha dött förgäves. Dog jag bara för att du också skulle ge upp och dö. Fortsätt att kämpa Hanna. Dina föräldrar skulle sakna dig oerhört mycket. Snälla lämna inte dem, de behöver dig mer än vad jag gör. Stanna kvar på jorden Hanna. Jag kanske inte lever men jag kommer alltid att finnas kvar hos dig, i ditt hjärta. Om du inte glömmer bort mig alltså.” Hon skrattade lite grann. ”Jag skulle aldrig glömma bort dig.” viskade jag tyst för mig själv. Jag ångrade mig oerhört. Hur kunde jag vara så dum och bara tänka på mig själv? Skulle Amanda ha dött bara för att jag skulle dö. Jag visste att hon inte ville dö, hon hade alltid gillat livet. Jag skulle göra exakt som om hade sagt. Jag skulle inte ge upp för att hon hade dött, jag skulle fortsätta att kämpa. Inget skulle bli som det hade varit, men det betydde inte att det inte kunde bli bra igen. Jag skulle alltid minnas Amanda som hon hade varit och alltid skulle förbli, min bästa vän. Tåget var nu bara någon meter ifrån mig, jag skulle precis flytta mig från spåret.. då blev det alldeles svart.. Det kändes som om jag svävade, sen minns jag inget mer. Allt försvann hur huvudet, det var som om någon tömt min hjärna.

Jag öppnade dörren, jag hade precis kommit hem från skolan. Jag gick in på mitt rum och det första jag såg, som jag alltid gjorde var hyllan till minne av Amanda. Jag hade klarat mig bra den natten, natten med olyckan med tåget. Jag hade brutit armen, men det var det värt, jag skulle inte sluta kämpa fast Amanda inte fanns med mig. Jag skulle kämpa, kämpa för min skull men mest skulle jag kämpa för Amandas skull. Hon hade alltid funnits i mitt hjärta och det skulle hon alltid göra, vad som än hände, exakt vad som än hände

I’m looking, I’m looking but I can’t realy see

You have make up a wall between you and me.

I now that the thing I did was wrong,

Please forgiv me. I’m sorry.

You are laugh at all the jokes,

You are cry when they are sad.

But your not cry with your heart,

Your not laugh with your heart.

Because your heart is broken

And it’s my folt.

Your not the one you realy are,

You have hide that person.

You not gonna show it,

You don’t want to be hurt again.

You never gonna be the same.

You have make up a wall between you and the world.

Please, please forgive me.

Av mig